Medicinfånge...
jag är en kvinna på 50+ som tagit mediciner för psykiska besvär utskrivna av ´psykiatrin sedan över tre år men har inte blivit bättre utan tvärtom!. Jag lever som i en bubbla och verkligheten är utanför.
Orsaken till att jag började medicinera var att mitt barnbarn kidnappades utomlands och jag reste dit för att hitta honom med min dotter.
Resan var så jobbig att jag blev sjuk både fysiskt och psykiskt.Har förlorat helt livslusten och vet inte hur jag ska få den tillbaka. Min make dog plötsligt ganska så nyligen och jag känner en stor sorg.
Den enda hjälpen som jag fått av psykiatrin är mediciner och en sängplats och lite samtal med outbildad personal, och det har inte gett mig någonting.
Är rädd för biverkningarna som medicinerna ger eftersom jag till och med går annorlunda och känner att jag håller på att bli stum, har svårt att konversera med andra människor.
Tidigare var jag öppen och väldigt social.
Nu isolerar jag mig och har svårt att träffa människor.
Finns det någon som upplever något liknande?.
/Liisa
Intresant blogg ,fortsätt att skriva!
/Sara
Håller med Sara!
bra blogg
Skriv mer:)
Kram
/Alexandra
tycker du ska fortsätta att skriva !!! intersant blogg.
bra blogg, bara att fortsätta på samma spår
Hej läste din blogg hoppas nån som är i samma situation läser den och kan komma med tips.
kram från din dotter
nu har jag kollit lite, bra fortsätt skriv !
åh, jag tycker verkligen synd om dig, hoppas att det blir bättre snart! <3<3
varma kramar/nina
Jag har inte upplevt det själv, att psykiatrin struntar i terapi utan enbart förlitar sig på mediciner, eftersom jag är skriven hos BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) men snart ska jag slussas ut och hamna i vuxenpsykiatrin... Är rädd att de kommer att strunta helt i terapi. Tur att jag har en medicinering som fungerar någorlunda nu...
Har du provat KBT- kognitiv beteendeterapi? Även om det inte hjälper alla så skadar det iallafall inte menar jag...
Hoppas att du mår bättre snart!