att ha sjukersättning/arbeta
Trost att mitt arbete var supertressigt,var att arbeta en normal tillvaro för mig! Även om jag klagade,tyckte jag alltid om mitt arbete.Det var kul med kollegor och det sociala samanhanget arbetsplatsen ger.
JAg längtar så efter mitt arbete men tyvärr är det medicinerna eller jag själv som gör att jag inte klarar av arbeta f.n.
Känner mig apatisk, snurrig och att jag inte fungerar som jag ska. Skulle bli väldigt stressad av att hålla många bollar i luften samtidigt som mitt arbetet kräver.
Men meningen är att fk:s reh.plan börjar gälla fr 1/1 2010: Först ska jag arbeta 25%,sedan 50% och till slut 100%.
Troligen får jag en helt annan tjänst som jag måste försöka lära mig. Jag ser fram emot rehabiliteringen men en ganska stor oro.
Mitt självförtroende är i botten efter ca 3 års sjukskrivning.
HAr någon av er som läser denna blogg deltagit i rehabilitering? Hur gick det?
Hälsn/MF
Sommarvärme
Ju varmare det blir och ju mer solen sticker fram, mer lust får jag att stänga in mig i min bubbla! Jag föredrar höstväder och mörka kvällar.Det finns många som får ökad depression på våren.
Alla andra ser så lyckliga ut i sina sommarkläder som jag inte ens orkat plocka fram före i kväll!
HAr förstått att jag numera tycker inte om förändringar: åsrtidsväxlingar,resor,ändrade rutiner m.m
jag som alltid har älskat att resa,det har jag gjort varje år men ej sedan 2007.
Min syster vill att vi reser runt i Finland i juni och jag bara säger: Vi får se! Resan kräver förberedelse och jag måste aktivt delta i allt kring resan! Känner att jag blir orolig bara jag tänker på det!
Jag klarar ju knappt ta mig till apoteket utan att ta det väldigt mycket emot!
Glömde att berätta vid tidigare blogg att en orsak till till mitt nv tillstånd är att jag hade väldigt stressigt på jobbet före sjukskrivningen .Det var mer än 1 års väntetid till min rådgivning, och jag skötte 2-3 heltidstjänster på 75%. Strax före sjukskrivningen fick jag äntligen lite hjälp av en annan rådgivare. I samma veva kidnappades mitt 2-åriga barnbarn av sin far utomlands. Vi reste dit och resan/letandet tog mina krafter, jag blev både fysisk och psykiskt sjuk.
Mitt barnbarn är fortfrande kvar i sin fars hemland och det är stor sorg för hela familjen.
hälsn/MF
Att vara beroende
Även de andra medicinerna som sägs vara icke beroendeframkallande, ger åtminstone ett psykiskt beroende som t.ex. propavan och antidepressiva mediciner. Jag får ofta rådet att sluta tvärt med alla mina mediciner men jag har läst att det kan leda även till självmordstankar/försök. Så jag skulle i så fall trappa ner långsamt.
När man läser biverkningarna som medicinerna kan ge, är de otaliga. T.ex. medicin mot ångest kan ge ökad ångest!
Antidepressiva kan ge ökad oro, ångest, självmordstankar m.m.
Jag har faktiskt slutat att läsa bruksanvisningarna pga detta!
Neuroleptika "tar tag i psyket" medicinerna är jag mest rädd förr, tror att de ändrar även personligheten. Min läkare har nämnt de några gånger som alternativ men jag skulle aldrig våga ta dem. Det beror förstås vad man lider av!
I dag har jag plockat ogräs på min släktings sommarstuga, det kändes skönt fast även fysiskt jobbigt! Jag borde aktivera mig mera men har så svårt att komma ut ur min burbuja där jag stannar långa stunder lyssnande på musik med ångesten som sällskap.
Ha det så bra och tack för kommentarerna! /MF
Depression
Tack för intressanta kommentarer! Särskilt sådana där ni själva nämner mediciner och egna försök att sluta med dem.
Jag är sjukskriven bl.a. pga depression. Men har blivit mer och mer osäker på om jag lider av depression eller om alla symptom beror på medicinerna!
Jag gråter inte men skrattar inte heller, en depimerad persom gråter väl? jag orkar inte motionera/är väldigt inaktiv, har inte ork med några aktiviteter.Det kan tyda på depression men även vara konsekvens av mediciner.
Fast ingenting gör mig glad men det kan också vara en biverkning av antidepressiva.
Summasummarum: Om jag slutar med medicinerna, kanske blir jag fri även av depressionen!
Jag får välmenade råd:Ta dig i kragen! Tänk positivt! Börja jogga! gå med stavar!
Res till Thailand! Fota! Måla! Läsmen jag får bara ökad ångest av alla dessa krav! Angesten gör mig stel som Lots fru som förvandlades till saltstaty.
Fast idag klippte jag en stor gräsmatta!
Det kändes skönt att vara i en fast kontakt med marken med tanke på min bubbla!
Har nu tagit antidepressiva ca 3 år! Hur länge till är det meningen att man ska ta dem?
Hälsn/MF
Att leva i en bubbla
Jag har litat på min läkare som är dock mycket stressad.
Att leva in en bubbla känns som att jag lever inne i min bubbla och den vanliga normala världen är utanför. JAg får inte riktigt kontakt med yttervärlden. Det känns som att jag kan göra vad som helst i min bubbla utan att omgivningen skulle reagera. Yttervärlden intresserar mig tyvärr inte fast jag försöker titta på söta bebisar i bussen, lyssnar på nyheter, läser tidningar m.m men helst stannar jag in min bubbla och lyssnar på musik! Det känns tryggast så.
JAg får ångest för alla förändringar som sker i mitt liv, har svårt att ta tag i saker,ta initiativ, det känns nästan som om jag skulle lida av fobier mot allt. Så länge jag stannar i bubblan, behöver jag inte ta ansvar för något!
Men bubblan skyddar inte mot ångest!
Undrar om bubblan skulle spricka om jag slutade med medicinerna?
hälsn/MF
Sömnen
Jag erkänner att jag är beroende av ett litet piller, min sömntablett, som styr mitt liv.
Tack vare den sover jag några timmar per natt. Fast jag har tagit sömntablett sedan ca 3 år och det får man ta högst 1 månad.
Men det sa läkaren inget om när han skrev ut det. Jag kan inte sova alls utan sömntabletten utan ligger vaken och väntar förgäves efter sömnen.
Lägger mig ofta tidigt bara för att kunna ta min sömntablett och somna. Fast den garanterar ingen sömn ,ofta somnar jag inte alls. Brukar då använda tiden för att läsa, läser just nu Stephen King "Sömnlös" på nätterna.
På dagtid kan jag inte koncentrera mig på att läsa. Som sagt jag har försökt att bli av med detta beroendet. Var vaken 5 nätter, blev helt snurrig av tröttheten , men den sjätte natten sov jag som en stock!
Jag blev oerhört glad! Men de två följande nätterna sov jag ingenting och jag gav upp, orkade inte vara vaken yttligare nätter.
Dets sägs att människan dör om han inte sover på 11 nätter.
/MF
Läkarna sägs tjäna pengar när de skriver ut mediciner
Tack för fina kommentarer!
Jag får en del väldigt dyra mediciner och läkarna antar jag tjänar någon procent på medicinerna de skriver ut.
Behöver jag alla dessa mediciner´eller ligger det i läkarnas intresse att jag tar dem?
Jag tar antidepressiva cymbalta 90 mg,aflibify 10 mg mot oro,lergigan 25 mg mot oro, propavan 25mg för att somna,
stillnocht 10 mg för att insomna och mediciner för högt blodtryck, kolestrolor och blodsocker då jag har fått åldersdiabetes.
Endast Stillnocht är beroendeframkallande.Har ofta tänkt sluta med alla medicinerna, kanske skulle jag bli min normala jag igen! Men de ska ju avtrappas långsamt och min läkare tycker att jag behöver alla dessa mediciner.
Fast det är ju min kropp och jag själv måste besluta om jag ska fortsätta att ta dem eller inte. Men läkaren har kanske rätt när hon säger att jag kan bli sämre dvs ännu mer deprimerad om jag slutar att medicinera.
Min familj ser mig som medicinmissbrukare trots att jag bara fäljer läkarens ordinationer. Det känns jobbigt. Pga trycket från dem besökte jag t.o.m. ett beroendecentrum och TUB-mottagningen för läkemedelsmissbrukare. Men eftersom jag tar bara stillnocht som är beroendeframkallande, togs jag ej emot för behandling. De ansåg ej mig som missbrukare.
Har själv försökt sluta men Stillnocht men efter 5 sömnlösa nätter gav jag upp! Utan sömn riskerar jag att bli sämre.
Hur har ni lyckast sluta med sömnmedel?
Ha det så bra/MF
Den ända känslan är ångest
Trots mediciner bla antidepressiva känner jag dagligen ångest /rädsla för nästan allt som jag måste göra. Antidepressiva medicinerna gör att jag känner mig som en zombie som saknar alla andra normala känslor än rädslan.
Jag är aldrig glad som förut, jag gråter inte ,tidigare grät jag t.o.m. när jag läste något sorgligt.Jag är inte arg heller.
Tidigare var jag en känslomänniska som styrdes av mina känslor. Nu styr rädslan.
Jag har svårt att t.o.m. träffa mina barn och barnbarn pga ångesten och det känns hemskt! Jag isolerar mig mer och mer.
JAg har ju inget som tvingar mig ut då jag har sjukersättning. Saknar mitt arbete som jag har fortfarande kvar men känner att jag ej skulle klara av att arbeta pga ångesten som gör mig stel av skräck nästan. Inom mig skriker jag men inget hörs eller syns utåt!
Jag har inga andra mediciner mot ångesten än de antidepressiva (Cymbalta 90 mg) och de tcyks inte hjälpa.Har provat olika mediciner enligt läkarens ordination men ångesten har bara blivit värre.
Jag vet att jag har ingenting egentligen att vara rädd för men det hjälper inte att tänka så!
Har i all fall haft stora förluster under de senaste 3 åren: Min make, mitt arbete som jag verkligen engagerade mig i och mitt barnbarn som kidnappades.
Det var lite om ångesten som så många lider av och som man inte förstår om man ej själv drabbats!
Skriv gärna och kommentera!
mvh/MF
Medicinfånge...
jag är en kvinna på 50+ som tagit mediciner för psykiska besvär utskrivna av ´psykiatrin sedan över tre år men har inte blivit bättre utan tvärtom!. Jag lever som i en bubbla och verkligheten är utanför.
Orsaken till att jag började medicinera var att mitt barnbarn kidnappades utomlands och jag reste dit för att hitta honom med min dotter.
Resan var så jobbig att jag blev sjuk både fysiskt och psykiskt.Har förlorat helt livslusten och vet inte hur jag ska få den tillbaka. Min make dog plötsligt ganska så nyligen och jag känner en stor sorg.
Den enda hjälpen som jag fått av psykiatrin är mediciner och en sängplats och lite samtal med outbildad personal, och det har inte gett mig någonting.
Är rädd för biverkningarna som medicinerna ger eftersom jag till och med går annorlunda och känner att jag håller på att bli stum, har svårt att konversera med andra människor.
Tidigare var jag öppen och väldigt social.
Nu isolerar jag mig och har svårt att träffa människor.
Finns det någon som upplever något liknande?.
/Liisa
